Genom den här listan kommer du få en liten historielektion om hur Sverige styrdes och vilka åsikter som var gångbara från slutet av 1800-talet fram till idag. Innan statsministerämbetet tillsattes 1876 hade vi för övrigt ett styre som leddes av två personer, en justitiestatsminister och en utrikesstatsminister.
Genväg: Till listan med svenska statsministrar.
Listan är intressant genom att du får följa hur statsministrarna valdes ut och se deras inställning till bland annat rösträtt och rent allmänt om demokratiska frågor.
Statsministern är Sveriges regeringschef och han utser personligen de olika statsråden. Regeringens uppgift är bland annat att genomföra riksdagens beslut och att komma med propositioner, alltså förslag till riksdagen. Statsministern är även chef för myndigheten Regeringskansliet.
En statsminister väljs sedan 1975 av riksdagen på talmannens förslag. Sedan 1975 har statschefen, kungen eller drottningen, inget finger med i spelet vid tillsättningen. För att bli vald till statsminister av riksdagen gäller att inte en majoritet av ledamöterna röstar emot förslaget.
Nedan berättar vi mer om alla de statsministrar Sverige haft genom tiderna.
Louis De Geer d.ä. var en svensk friherre och liberal politiker som var Sveriges första statsminister. Innan han blev statsminister var han justitiestatsminister i många år. Justitiestatsministern var den person i regeringen som tillsammans med utrikesministern stod högst i rang.
Louis De Geer utbildade sig vid Uppsala universitet där hans högsta merit var att ta hovrättsexamen. Det är ungefär samma sak som en jurist som arbetar statligt.
Arvid Posse representerade Lantmannapartiet som främst var populärt bland de som bodde på landsbygden. Men partiet blev mer konservativt efter Posses tid, alltså på 1890-talet.
Innan Posse blev statsminister hann han ta hovrättsexamen vid Lunds universitet. Han var även greve, godsägare och politiker innan han kom till makten.
Posses tid som politiker var lång. Han var riksdagsman 1856–1890, därav finansminister 1880–1881 och statsminister 1880–1883.
Carl Johan Thyselius var den första statsministern som inte tillhörde adeln. Utbildade sig gjorde han vid Uppsala Universitet där han tog en kansliexamen. Det var ett tvåårigt program som främst innehöll kurser inom juridik och ekonomi.
Innan Thyselius blev statsminister var han justitieråd (ledamot i Högsta domstolen), ecklesiastikminister, (kallas idag utbildningsminister) och även civilminister där han ansvarade för samarbetet mellan landets kommuner och regioner.
Robert Themptander var en framgångsrik svensk politiker som bland annat var riksdagsman och finansminister innan han blev statsminister.
Precis som många andra statsministrar under denna tid studerade han till sig en hovrättsexamen , i detta fall vid Uppsala universitet.
Gillis Bildt var bland annat friherre, generallöjtnant, riksmarskalk och riksdagsman. Han var intressant nog även farfars far till senare statsministern och utrikesministern Carl Bildt.
Sin utbildning fick han vid Militärhögskolan Karlberg där han först utbildade sig till officer, och därefter snabbt steg i graderna. Efter sin tid som informationsofficer var han först kapten, sen major, överstelöjtnant och generalmajor.
Som politiker och statsminister var Gillis Bildt allmänt konservativ och positivt inställd till höga handelstullar.
Gustaf Åkerhielm var en svensk friherre, politiker och statsminister. Hans karriär inom politiken var lång och sträckte sig mellan 1859–1891. Innan han var statsminister mellan 1889–1891 var han bland annat riksdagsledamot för Adeln i två riksdagar.
Som politiker och statsminister var han konservativ. Han stred främst för högre skyddstullar som han menade skulle skydda det svenska jordbruket från konkurrens utifrån. Som statsminister antog han bland annat en ny sjölag och gav nyodlare i Norrbottens län extra fördelar i syfte att få fler svenskar att flytta dit.
Gustaf Åkerhielms avslutning som statsminister var långt ifrån perfekt. Under en debatt i kammaren ska han ha försvarat sitt uttalande om att värnplikten skulle förlängas med 90 dagar med att svenskar i framtiden skulle kunna "prata svenska med norrmännen".
Det var enligt statsministern själv ett skämtsamt uttalande, men politiska motståndare och norrmännen var så pass arga att Åkerhielm till slut var tvungen att avgå. Den svenska relationen till Norge var svajig nog redan innan uttalandet, så det fanns inget annat val.
Precis som många andra statsministrar under denna tidsperiod kom även Erik Gustaf Boström från en rik släkt. Han studerade både vid Uppsala katedralskola och Uppsala universitet. Men efter ett par år vid Uppsala Universitet fick han ärva sin mors gods, och valde då att avsluta sin utbildning.
Han var inte heller sugen på att göra militärtjänstgöring så den köpte han sig fri från. Det var något man kunde göra fram till 1872.
Som statsminister var Boström negativt inställd till allmän rösträtt, trots att ett ökat stöd för det fanns. Det bildades bland annat förbund vid namn Rösträttsförbundet som Boström inte var positivt inställd till.
Boström var också emot protektionisterna och deras vilja att höja de handelstullar som Sverige hade mot andra länder.
Fredrik von Otter var en framgångsrik militär. Han var utbildad officer och fick bland annat en tapperhetsmedalj i samband med att han stred för Storbritannien mot Kina. Von Otter stred och tjänstgjorde som premiärlöjtnant i nästan hela världen innan hans politiska karriär i Sverige tog fart.
Som statsminister förlängde han värnplikten, och han försökte även få igenom ett förslag om allmän rösträtt. Hans förslag om allmän rösträtt fick han dock inte medhåll för från något håll av riksdagen. Intresset för ett införande av det var närmast obefintligt.
Vid Erik Gustaf Boströms andra period som statsminister ville han först och främst lösa rösträttsfrågan. Detta var främst för att arbetarrörelsen hade blivit större och mäktigare, och helt enkelt krävde allmän rösträtt.
Boströms förslag om allmän rösträtt var att män 25 år eller äldre som gjort sin värnplikt och arbetade och betalade skatt skulle få rösta. Förslaget var genomtänkt men föll till slut då många liberaler och socialdemokrater i kammaren tyckte att förslaget mest var till för att ge Boström mer makt.
Erik Gustaf Boström gjorde sig också känd för att han kom i strid med norska styret om hur Sveriges samarbete med Norge skulle se ut.
Johan Ramstedt kom från en välbärgad familj i Stockholm och studerade vid Uppsala universitet där han tog en kansliexamen.
Ramstedt var bara statsminister under några månader, mellan 13 april – 2 augusti 1905. Han steg in som statsminister i ett försök att Norges utträde ur unionen skulle ske mer på Sveriges villkor.
Men planen misslyckades och Ramstedt fick gå tillsammans med resten av regeringen. Något sådant hade inte hänt sedan 1809.
Christian Lundeberg var konservativ och protektionistisk, både som statsminister och som "vanlig" minister i kammaren.
En sak som gjorde Lundebergs regering anmärkningsvärd var att kungen inte fått säga sitt om vilka som skulle vara med. Därav kom det in personer från andra samhällsklasser än just adeln, däribland en bonde och en advokat.
Anmärkningsvärt var också att Lundeberg var så pass konservativ att han var demokratimotståndare. Detta främst för att "skydda landet" från socialdemokrater och liberaler som skulle bli extra farliga om den allmänna rösträtten blev verklighet. Lundeberg hatade också allt som hade med fackföreningsrörelsen att göra.
För att få sitta kvar som statsminister längre än bara några månader var han tvungen att skapa en samlingsregering. Men det misslyckades han med så han fick avgå.
Karl Staaff var en liberal politiker som under sin ungdom var med och grundade studentföreningen Verdandi vid Uppsala universitet. Den föreningen stod bland annat för humanistiska värden och var positivt inställd till arbetarrörelsen, alltså bland annat fackföreningsrörelsen.
Som färdigutbildad advokat arbetade han som fattigadvokat, där han hjälpta fattiga och utsatta som inte hade råd med rättslig hjälp på något annat sätt. Efter en tid öppnade han en advokatbyrå i Stockholm och jobbade där.
Som politiker och statsminister var Staaf känd för att vara mycket positivt inställd till allmän rösträtt till både riksdag och kommun, och för att både kvinnor och män skulle få rösta.
Staaf avgick som statsminister 1906. Men han blev faktiskt statsminister igen, vilket framgår senare i artikeln.
Arvid Lindman utbildade sig till sjöofficer, men efter drygt 10 år inom det militära bytte han bana och blev företagsledare. Han var bland annat vd för två olika bruk, och styrelseordförande för telefonbolaget L M Ericsson.
Lindman blev vald som statsminister främst för att kungen gillade honom. Men det var faktiskt två personer som kungen gillade mer, men de tackade nej till att bli statsministrar.
Det Lindman blev mest ihågkommen för under sin första period som statsminister var att han fick igenom ett förslag om allmän rösträtt. Men denna allmänna rösträtt såg inte alls ut som den rösträtt vi har idag.
Det var bara män som fick rösta, och män som tjänade mer pengar hade också en starkare röst än fattigare män i de kommunala valen. Att kvinnor inte fick rösta var inte en kompromiss från Arvid Lindmans sida utan något han motsatte sig och inte ville få igenom.
Lindman och hans regering valde att avgå 1911 efter att vänstern skördat stora framgångar i valet.
Efter en valframgång 1911 blev Karl Staaff återigen statsminister. Han regerade tillsammans med socialdemokraterna som tillsammans med Staaf införde den allmänna pensionen 1913.
De konservativa och protektionistiska krafterna i riksdagen var inga anhängare av Staaff. Tillsammans med kungen var de oroliga för vad som skulle hända om Staaff fick igenom en ännu mer liberal rösträttsreform.
I ett försök att avsätta Karl Staaff tryckte de på att Staaf ville dra ner på försvarskostnaderna, och det lyckades. Många höll med högern i deras tankar om att Staaf var en landsförrädare som ville se ett svagare Sverige.
Främst som en konsekvens av smutskastningen blev Karl Staaff tvungen att avgå som statsminister 1914. Han blev aldrig statsminister igen och dog cirka ett år efter sin avgång, alltså 1915.
Hjalmar Hammarskjöld kom från en adlig ätt och utbildade sig till jurist vid Uppsala universitet. Han var även en framstående vetenskapsman och lagskrivare.
Hammarskjöld tog över statsministerposten efter Karl Staff och var genast tvungen att lösa försvarsfrågan. Staaff fick kritik för att vilja montera ner försvaret, så nu ville kungen och de konservativa att försvaret i stället skulle stärkas.
Hammarskjöld var som vi skrev ovan partilös, men han var samtidigt konservativ och en riktigt god vän med kungahuset. Försvarsfrågan löste sig själv på grund av att första världskriget bröt ut samma år som Hammarskjöld kom till makten, alltså 1914. Av naturliga skäl stärktes det svenska försvaret under kriget.
Denna statsminister sågs ofta som auktoritär och lite stelbent i sin politik. Vissa påstod även att han var tyskvänlig under kriget då han inte ville ha något handelsavtal med britterna, men några klara belägg för hans eventuella tyskvänlighet fanns inte.
Anledningen till att Hjalmar Hammarskjöld fick stiga ner som statsminister var för att det var brodern till utrikesministern som tagit fram handelsförslaget med Storbritannien. Stats- och utrikesministern blev således irriterade på varandra. Högern såg det hela och drog in sitt stöd för statsministern som därför var tvungen att avgå.
Carl Swartz var en stor företagare som arbetade för bland annat familjeföretaget och som styrelseordförande för Sveriges Privata Centralbank. Innan sin karriär som affärsman utbildade han sig i såväl Uppsala som Bonn.
Men hur kom det sig att Carl Swartz blev statsminister då?
Jo, efter Hjalmar Hammarskjölds avgång ville kung Gustaf V ha ordning och reda och då utsåg han Carl Swartz som statsministerkandidat. Swartz var inte jättesugen på att bli statsminister men tackade ja av ren pliktkänsla.
Denna statsminister var för övrigt en typisk högerman som sågs som både hygglig och resonabel. Och det var tack vare hans resonabla natur som Sverige slapp en massa problem. Swartz förbjöd nämligen borgerliga skyddsgarden (beväpnade folksamlingar) i utbyte mot att Socialdemokraterna ansvarade för säkerheten under första maj-demonstrationerna.
Sverige var dock ett land i gungning. Allmän svält var vardag för en stor del av befolkningen. Socialdemokraterna använde hungersnöden till att sätta press på högern för att få riktig allmän rösträtt där kvinnor får rösta och att ingen 40-gradig skala i kommunvalen skulle finnas. Högern och näringslivet ville i sin tur tysta de diskussionerna.
Lösningen på vem som skulle få rätt var att vänta in höstens val, och det gjorde Swartz historisk då han var den första högermannen som visade att den parlamentariska principen är viktigare än vad kungen tycker. Det unika var alltså att Swartz lät folket välja regering, inte kungen.
Carl Swartz föll till slut på att hans söner ägnade sig åt svarthandel trots att det var ransoneringstider i Sverige. Med en sådan skandal i ryggen kunde han inte fortsätta vara statsminister och avgick. Att vänstern gick starkt i valet 1917 bidrog till avgången.
Liberalerna och socialdemokraterna var stora vinnare vid valet 1917. Kungen, drottningen och i princip hela högern försökte in i det sista undvika att få en regering som var emot kungahuset.
Gustaf V och den förre statsministern Swartz hade en plan för att få in en bred högerregering men den misslyckades helt. Socialdemokraterna och liberalerna hade över 50 % av rösterna så deras plan var dödsdömd från början.
Edéns största mål var att försvaga kungahusets makt och att införa allmän rösträtt på riktigt. Med rösträtten gick det bra. Regeln om den 40-gradiga röstskalan vid kommunala val slopades, och kvinnor fick rösträtt 1919. Kungens makt kunde han dock inte göra så mycket åt.
Nils Edén fick till slut avgå på grund av att regeringen försvagats då socialdemokrater och liberaler inte kunde komma överens om hur kommunalskatten skulle utformas.
Branting var lite rebellisk i sin ungdom och dömdes bland annat för hädelse och tryckfrihetsbrott. Han studerade också astronomi vid Uppsala universitet i cirka 5 år men någon examen tog han aldrig.
Som statsminister var Branting främst känd för att ha påskyndat Sveriges inträde i Nationernas Förbund 1920. Nationernas förbund var en samarbetsorganisation mellan nationer med syfte att lösa problem som uppstod. Förbundet upplöstes 1946.
Nationernas förbund var kanske inte den mest effektiva organisationen då man inte klarade av att hindra andra världskrigets utbrott 1939. Men internationellt hyllades Branting för att han inkluderade Sverige i samarbetet. Tack vare det fick Branting Nobels fredspris 1921.
Hjalmar Branting fick avgå efter ett dåligt valresultat 1920.
Som statsminister hade Louis De Geer (den yngre) en tillbakadragen och inte så handlingskraftig karaktär. Det ledde till både nederlag och motstånd i riksdagen.
Det största nederlaget för De Geer var att han missade att tala i första kammaren gällande om Sverige skulle höja sina kaffetullar eller inte. Regeringsmedlemmarna var redan trötta på De Geer sedan innan och hotade efter "kaffe-incidenten" med att säga upp sig om inte De Geer avgick.
De Geer var bara statsminister 111 dagar, och med tanke på att hela regeringen var villig att avgå för att få bort honom kan man knappast beskriva hans tid som statsminister som lyckad.
Efter Louis De Geers misslyckande fick Oscar von Sydow ta över stafettpinnen. Von Sydow beskrevs som betydligt mer hårdhudad och politiskt slipad jämfört med Louis De Geer.
Oscar von Sydow var mest känd för att ha lagt fram en proposition om avskaffandet av dödsstraffet i Sverige. Mycket mer än så hann von Sydow inte då han bara var statsminister mellan 23 februari–13 oktober 1921.
Efter valet avgick både Oscar von Sydow och hans regering precis som planerat.
1921 blev Hjalmar Branting statsminister för andra gången. Hans statsministerperiod inleddes med att Nationernas Förbund avgjorde en fråga som gällde Åland till Sveriges nackdel, vilket fick Branting och hans regering att surna till rejält. Branting blev arg men påpekade samtidigt att Sverige inte skulle dra in militären.
En annan viktig fråga för Branting var den om arbetslöshetsersättningen. 1923 hade förhandlingarna strandat men Branting försökte kompromissa fram en lösning in in det sista. Någon lösning fick Branting aldrig till och därför avgick både han och resten av regeringen.
Ernst Trygger var länge en av kungahusets närmaste rådgivare så hans lojalitet mot dem var total. Förre statsministern Branting försökte hålla undan Trygger så länge han bara kunde men 1923 blev till slut Trygger statsminister.
Trygger var extremt impopulär bland liberaler, men ännu mera bland socialdemokrater som inte gillade att Trygger motarbetade saker som parlamentarismen, fackföreningsrörelsen och arbetsrätten.
Ernst Trygger fick till slut avgå 1924 efter att socialdemokraten Branting lyckats bättre i valet än Trygger och hans nationalister.
Vid Brantings tredje pass som statsminister var han gammal, sjuk och trött. Tidigt 1925 begärde han avsked från statsministerposten och det fick han. Branting dog i februari 1925 i sviter av influensa, hjärtmuskelinflammation och gallstensproblem.
Hjalmar Branting finns begraven på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Då han varit statsminister tre gånger hedrar vi honom med en bild på hans gravsten.
Efter att Branting insjuknat var man tvungen att utse en ny statsminister. Finansminister Thorsson var ett självklart förstaval men han blev sjuk och kunde inte ställa upp. Försvarsminister Per Albin Hansson var också ett hett val men han var sannolikt lite för kontroversiell för att utses som statsminister.
Det fick i stället bli Rickard Sandler som blev statsminister. Kanske inte för att han var mest lämpad, men för att han var frisk och inte trampade någon på tårna.
Som statsminister valde Sandler att sänka anslagen till armén. Han valde även att sänka inkomstskatten och landets tullavgifter.
Rickard Sandler avgick 1926 efter att han och resten av regeringen fällts i ett misstroendevotum. Detta då högern, som hade majoritet i riksdagen, ville inskränka strejkrätten.
Carl Gustaf Ekman växte upp under enkla förhållanden. Han arbetade bland annat som dräng och stenhuggare innan han gav sig in i politiken.
Som statsminister blev han beskylld för att vara en klassförrädare av socialdemokratin. De tyckte nämligen att Ekman borde ha varit socialdemokrat då han kom från en relativt enkel familj. De gillade inte heller att Ekman satt käpparna i hjulet för socialdemokraterna vid flera tillfällen.
Carl Gustaf Ekman var en bättre statsminister än många trott. Han införde en proportionell kommunalskatt som gäller än idag, och han genomdrev även en skolreform. Ekman fick dock avgå som statsminister efter att högern gjort ett bra val 1928.
Efter socialdemokraternas dåliga val 1928 blev det för andra och sista gången Arvid Lindmans tur att vara statsminister. Det största han gjorde denna gång var att inkalla arbetsfredskonferensen 1928.
Lindman och hans regering fick avgå 1930 efter att frisinnade och socialdemokrater sagt nej till höjda tullar på spannmål.
Som statsminister och politiker var Lindman populär såväl bland politiker som av folket. Han beskrevs bland annat som energisk, resultatinriktad, principlös och pragmatiskt konservativ.
Carl Gustaf Ekman blev återigen statsminister 1930. Detta efter att han och socialdemokraternas Per Albin Hansson fällt regeringens förslag om högre spannmålstullar.
Men Ekmans andra period som statsminister blev svår. Den amerikanska depressionen hade kommit till Sverige. Det ledde till att såväl industrin som jordbruket blev lidande.
För att få fart på den svenska ekonomin ville många politiker investera sig ur krisen, ungefär som man gör idag. Ekman köpte dock inte det tänket, sparsam som han var. Det ledde till att situationen blev än värre för Sverige.
Någon månad innan valet 1932 var Ekman tvungen att avgå då han helt enkelt blivit för impopulär. Valet blev ett stort nederlag för Lantmanna- och borgarepartiet. Efter hans avgång kom han aldrig tillbaka till politiken.
Felix Hamrin var en handelsman som innan sin statsministerperiod var med och grundade en grossisthandel. Hamrin var också djupt religiös.
Men allt som allt var Felix Hamrin en parentes i den långa raden av svenska statsministrar. Han satt bara 50 dagar som statsminister, och i det val som stundade gick det riktigt dåligt för de frisinnade.
Egentligen hade han aldrig en riktig chans, då Sverige var i en djup lågkonjunktur och Ekman redan gjort partiet impopulärt.
Mindre än två år efter Hamrins avgång var partiet upplöst. Detta efter att partiet slagit sig samman med Liberalerna och valt att efter det gå under det nya namnet Folkpartiet.
Per Albin Hansson växte upp i Malmö under enkla förhållanden. Han gav sig tidigt in i politiken och 1932 fick han i uppdrag att skapa en socialdemokratisk regering trots att de inte hade någon egen majoritet. Fast regeringen blev till slut någorlunda stark efter att Hansson kohandlat lite med de andra partierna.
Några månader innan valet 1936 valde Hansson att avgå då han tyckte att han i stället ville vara i opposition. Detta då riksdagens borgerliga majoritet börjat strida för att få rusta upp försvaret rejält, och det ville inte Hansson gå med på.
Efter att den tidigare statsministern Per Albin Hansson valt att sätta sig i opposition skulle en ny statsminister utses. Valet föll på Axel Pehrsson-Bramstorp eftersom Bondeförbundet var stödparti åt Socialdemokraterna.
Pehrsson-Bramstorp hade ingen eftergymnasial utbildning, och var lantbrukare innan han blev politiker.
Axel Pehrsson-Bramstorps tid som statsminister var faktiskt så kort att han och hans regering kallades för "semesterregeringen". Så som du själv förstår hann Pehrsson-Bramstorps inte uträtta något vettigt på den korta tid han hade på sig.
Efter valet valde Pehrsson-Bramstorp och Bondeförbundet att återigen agera stödparti åt Socialdemokraterna. Och då Socialdemokraterna var störst fick Per Albin Hansson ta över som statsminister.
Nu är det Per Albin Hanssons tur att vara statsminister igen. Hansson och Socialdemokraterna var väldigt populära under hans tid som statsminister. Se bara på statistiken nedan som visar Per Albin Hanssons imponerande valresultat under sin andra sammanhängande period som statsminister.
Per Albin Hanssons styre prövades rejält under andra världskriget som pågick mellan 1939 och 1945. 1939 skapade Hansson en samlingsregering med både Högern och Folkpartiet.
Det blev alltså borgfred från och med 1939. Borgfred innebär att man åsidosätter alla politiska motsättningar mellan partierna för att bekämpa en yttre fiende. I detta fall främst Sovjetunionen som gav sig på Finland 1939.
Per Albin Hansson upplöste sedan samlingsregeringen efter att Andra världskriget tagit slut i Europa 1945. Året efter avled Per Albin Hansson plötsligt i sviterna av en hjärtattack. Han blev bara 60 år gammal.
Socialdemokraten Östen Undén utsågs som tillförordnad statsminister efter Per Albin Hanssons död 6 oktober 1946. Tage Erlander tog över som statsminister bara några dagar senare, alltså 11 oktober 1946.
Östen Undén var en intressant politiker men om hans tid som statsminister finns det inget intressant att säga. Vi går vidare till nästa statsminister i stället.
Tage Erlander är unik. Det är nämligen han som suttit längst som regeringschef under en och samma oavbruten period. Erlander var Sveriges statsminister i 23 år.
Tage Erlander tog över statsministerposten 1946 efter Per Albin Hansson och den tillförordnade statsministern Östen Undén. Det sågs som mycket överraskande att Erlander blev Socialdemokraternas partiledare och tillika statsminister. Han var i princip helt okänd bland allmänheten.
Som statsminister stod Erlander bland annat upp för att Sverige skulle vara neutralt. Han strävade också efter att skapa en välfärdsstat och även ett nordiskt försvarssamarbete. Tage Erlander ville alltså ha en stark offentlig sektor och ett näringsliv som övervakades, men inte ägdes av staten.
Det är också rätt att säga att Erlander hade ett starkt stöd hos väljarna. Hur det gick för Socialdemokraterna under Erlanders ledning ser du via statistiken och diagrammet nedan.
Erlanders stabila och höga opinionssiffror sägs i stort bero på hans anspråkslöshet, humor och förmåga att debattera för att hitta lösningar. Erlander avgick frivilligt 1969 och är ihågkommen som en stark socialdemokrat.
Olof Palme växte upp i Stockholm och hade lätt för att lära sig. Han pratade fyra språk redan som barn och utbildade sig eftergymnasialt i både Sverige och USA.
Palme engagerade sig tidigt inom politiken och Socialdemokraterna. Efter ett tag var han politiker i första kammaren, och 1969 blev han statsminister för första gången. Som statsminister gjorde han sig snabbt känd för att vara emot USA:s inblandning i Vietnamkriget.
Efter att Palme varit statsminister några år, alltså vid valet 1973, var det ett rekordjämnt valresultat. Det var dött lopp mellan de båda blocken. S + VPK hade 175 mandat, och detsamma gällde för C+ M + FP.
Trots att det var dödläge i riksdagen fick Palme sitta kvar som statsminister. Men regeringen med Palme i spetsen fick faktiskt igenom ett par större reformer trots att de inte hade någon egen majoritet.
Reformerna handlade om två lagar. En lag handlade om lagstadgat medbestämmande i arbetslivet (MBL), och den andra lagen handlade om att alla svenskar skulle ha rätt till allmän föräldraförsäkring.
En annan sak som föll Palme i smaken var att kungahusets makt försvann i princip helt 1975. Detta tack vare den nya författningen som bland annat innebar att kungen inte längre fick blanda sig i regeringsbildningen. Kungens politiska betydelse hade sedan Gustaf V dock spelat ut sin roll.
Vid valet 1976 gick det så pass dåligt för Socialdemokraterna att de borgliga fick egen majoritet. Därav var Palme tvungen att avgå.
Vid riksdagsvalet 1976 fick de borgerliga egen majoritet för första gången på 40 år. En anledning till att högerblocket vann var att Folkpartiet och Moderaterna var positivt inställda till kärnkraft.
Thorbjörn Fälldin och C var däremot en stark motståndare till kärnkraft, så bråk om hur Sveriges energipolitik skulle se ut kom som ett brev på posten.
Hösten 1978 var konflikterna mellan C och FP + M så pass allvarliga att samarbetet brast, och Fälldin var därför tvungen att avgå som statsminister.
Ullstens inledande tid som statsminister gick riktigt bra då Folkpartiet fick mycket att säga till om. Men efter ett tag började de partier som var i opposition att bilda allianser med varandra, vilket gjorde det svårare för Ullsten att styra landet.
Efter valet 1979 fick de borgerliga återigen majoritet i riksdagen. Ullsten ville helst sitta kvar som statsminister, men han blev övertalad att avgå.
Efter högerns valframgångar 1979 blev Fälldin återigen statsminister. Han blev under sin andra period som statsminister bland annat känd som den första svenske statsministern som var på statsbesök i Kina.
Fälldins tid som ledare av Sverige präglades denna gång mest av oenigheten och bråken mellan de tre regeringspartierna. De var osams i skattefrågor som bland annat rörde marginalskatt och inkomstskatt.
Det kan ha varit regeringspartiernas ovilja att hålla sams som ledde till att de borgerliga förlorade regeringsmakten i valet 1982. Efter valförlusten avgick Fälldin.
Efter Socialdemokraterna vunnit valet 1982 blev det för andra gången Olof Palmes tur att vara statsminister för Sverige.
Socialdemokraterna var ibland på kollisionskurs med näringslivet, och så var det nu med. Palme införde nämligen löntagarfonder vilket näringslivet tyckte var orättvist. De beskyllde då Palme för att försöka socialisera det svenska näringslivet.
Palme blev även osams med delar av Sveriges militär. Viktiga personer inom militären var irriterade på Palme för de ansåg att han inte agerat tillräckligt kraftfullt mot Sovjet vid förmodade sovjetiska ubåtskränkningar.
Palme sa själv att han verkade för freden. Utan konkreta bevis var det sannolikt smart att inte reta upp en supermakt som kunde hota Sverige på den tiden.
Mer än så här hann Palme inte med. Han sköts vid en promenad i Stockholm 1986 och avled atrax efteråt på sjukhuset.
Utredningen gällande vem som sköt Palme fick stark kritik. Fram till 2020 utredde polisen det hela. Specialgrupper tillsattes och stora belöningar för tips utfärdades. Någon klart svar på vem som sköt Palme fick man aldrig även om en viss person utpekades slutgiltigt.
Vid nedläggningen av mordutredningen höll polisen en pressträff. Där skulle en åklagare och en polischef berätta vem mördaren var, men så blev det inte. De sa att det förmodligen var "Skandiamannen" Stig Engström som utfört mordet, men de kunde inte visa upp några bevis på att så var fallet.
Stig Engström var död sedan 2000 och kunde av naturliga själ varken åtalas eller försvara sig. Hela presskonferensen beskrevs av Aftonbladet som ett stort fiasko. JO startade genast en utredning och kom fram till att polisen brutit mot den enskildes rätt att betrakta sig som oskyldig. Det kan du läsa om på Advokatsamfundets webbsida.
Mordet på Olof Palme var ett trauma för hela Sverige och tankarna gick till USA:s alla presidenter som mördats såsom John F Kennedy. Olof Palme är gravsatt på Adolf Fredriks kyrkogård bredvid sin hustru.
Några dagar efter mordet på Olof Palme valdes Ingvar Carlsson till Socialdemokraternas partiledare och som en följd av det också statsminister.
Det började bra för Carlsson. Ett budgetunderskott på 90 miljarder kr vändes till ett överskott på flera hundra miljarder kr. Tack vare det goda ekonomiska läget var det många företag som investerade vilket ledde till en rekordlåg arbetslöshet.
Men vid slutet av 1980-talet vände det. Tillväxten minskade och Carlsson valde att införa besparingsåtgärder som kritiserades starkt av såväl väljare som de borgerliga partierna.
Den återstående tiden som statsminister blev svår för Carlsson men efter lite kohandel med Vänsterpartiet och Centerpartiet fick han i alla fall sitta kvar som statsminister fram tills nästa val.
Valet 1991 förlorade Socialdemokraterna valet stort, nästan helt på grund av det försämrade ekonomiska läget.
Carl Bildt blev partiledare för Moderaterna 1986 och statsminister för Sverige 1991 tack vare högerns starka valresultat. 1991–1994 regerade Moderaterna tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Bildt förde traditionell borgerlig politik. Han sålde bland annat av flera statliga bolag och slutförde Sveriges förhandlingar om medlemskap till EU. Carl Bildt gjorde sig även känd som en statsminister som satsade hårt på att Sverige skulle bli en ledande nation inom IT, och det ses generellt som ett genidrag.
Snart kom den ekonomiska krisen som börjat i USA 1990 till Sverige. 1992 införde Bildt ett krispaket tillsammans med Socialdemokraterna som var det största oppositionspartiet. Det beslutet tillsammans med Sveriges knackiga ekonomi ledde till att det blev ett borgerligt valnederlag 1994.
Bildt fortsatte sin tid som partiledare men avslutade sin tid som statsminister 1994.
Vid Ingvar Carlssons andra period som statsminister lades det ett stort fokus på att Sverige återigen skulle få ordning på sin ekonomi.
Det var lättare sagt än gjort. Ekonomin blev bättre, men både fackorganisationer och partimedlemmar kritiserade Carlsson för hans besparingar och skattehöjningar.
En annan sak som Ingvar Carlsson blev ihågkommen för var hans inställning till en eventuell bärgning av det förlista skeppet M/S Estonia. Någon bärgning ville Carlsson inte ha. Det var ett kontroversiellt beslut att förklara båtvraket en gravplats, men han har alltid hållit fast vid att det var rätt beslut.
1995 sa Carlsson att han inte längre ville vara partiledare och statsminister, och det skulle han få slippa. Det naturliga valet som statsminister var vice statsminister Mona Sahlin, men så blev det inte.
Sahlin ertappades med att olovligt ha handlat produkter för över 50 000 kr med statens kontokort i något som kom att kallas för Tobleroneaffären. Namnet kom från att Sahlin vid ett inköp handlat två Toblerone med statens pengar.
När Sahlin senare ertappades med 98 obetalda parkeringsböter och en svartarbetande dagmamma var loppet kört. I sitt försvarstal sa hon: "Jag är baske mig ingen ohederlig person!". Många köpte inte det argumentet. Sahlin blev aldrig mer en allvarlig statsministerkandidat men stannade i partiet.
Nästa statsminister blev i stället finansminister Göran Persson.
Göran Persson tog över rodret som statsminister 1996. Persson styrde till en början i minoritetsställning, men tillsammans med Centerpartiet fick han igenom ett sparpaket för Sveriges ekonomi.
Persson var av många sedd som en "högersosse". Han ville utvidga EU-samarbetet, införa euro i Sverige och hans förhållande med LO var ansträngt under hela sin tid som statsminister. Elaka tungor gav honom smeknamnet HSB-"Han Som Bestämmer".
Vid 1998 och 2002 års val behöll Persson och Socialdemokraterna makten, men nu började det gå sämre för honom. Persson bröt nyckelbenet i en cykelolycka 2002, utrikesminister Anna Lindh mördades 2003 och 2004 kom det fram att Perssons regering lämnat ut två terrormisstänkta egyptier bara för att USA bett om det.
2005 fortsatte problemen. Då fick Persson kritik av en utredningskommission för regeringens hantering av tsunamikatastrofen i Asien året innan. 2006 fortsatte problemen för Persson då han och Socialdemokraterna förlorade valet. Den borgerliga alliansen vann och Persson avgick som både statsminister och partiledare.
Valet 2006 blev en braksuccé för Moderaterna och Reinfeldt som fick strax över 26 % av rösterna. Inledningsvis gick det ganska dåligt för Reinfeldt. Hans ministertillsättningar kritiserades och ett snabbt genomförande av ett flertal reformer gjorde att han och Moderaterna tappade i opinionsundersökningarna.
2008 kom USA:s finanskris till Sverige och inledningsvis fick Reinfeldt kritik för att ha hållit för hårt i finanserna. Men det visade sig att Reinfeldts regering till stor del kalkylerat rätt. Efter finanskrisens slut kom det fram att Sverige klarat sig bättre ur krisen än många jämförbara industriländer.
Både Reinfeldt och Moderaterna kom stärkta ur finanskrisen, vilket gjorde att Reinfeldt fick stanna efter att Moderaterna gjort ett ännu bättre val än förut 2010. Nu fick Moderaterna lite över 30 % av rösterna.
Efter 2010 blev det lite motvind igen. Vågmästarpartiet Sverigedemokraterna ville samarbeta med Moderaterna men Reinfeldt vägrade gå med på det trots att ett uteblivet samarbete innebar att Moderaterna hade en mycket svagare regeringsställning.
Motvinden blir än starkare 2013 då det kom fram att svenska skolbarn fick dåliga resultat i en internationell studie. Moderaternas positiva hållning till vinster i välfärden var inte heller populär bland opinionen.
En betydande del av partiets väljare köpte inte heller hans "öppna era hjärtan"-tal som Sverigedemokraterna hävdade stod för en ansvarslös och ogenomtänkt migrationspolitik. Många tidigare moderater röstade på Sverigedemokraterna vid valet 2014 som moderaterna och högeralliansen förlorade.
Efter valförlusten avgick Reinfeldt som statsminister och partiledare för Moderaterna.
Stefan Löfvén jobbade bland annat på Posten, på ett sågverk och som svetsare innan han började arbeta fackligt och i förlängningen än mer politiskt intresserad. Han steg snabbt i graderna inom facket IF Metall och blev 2005 förbundsordförande där efter ha varit vice förbundsordförande sedan 2001.
Redan som 13-åring blev han medlem i Socialdemokraternas parti, och parallellt med sitt fackliga arbete fick han mer makt inom partiet.
Efter valet 2014 blev han statsminister. Men vägen dit var krånglig. Löfvén ville helst styra med resten av vänsterblocket, fast det inte gick då vänsterblocket inte hade egen majoritet. Som nödlösning ville han styra med Centerpartiet och Folkpartiet, men de stod fast vid att de inte ville vara stödpartier åt vänstern.
Till slut fick Löfvén och Socialdemokraterna styra tillsammans med Miljöpartiet trots att de båda partierna inte hade någon majoritet i riksdagen.
Konstellationen S + Mp var dock så svag att deras budgetförslag föll och ytterligare en nödlösning var tvungen att införas, det vill säga Decemberöverenskommelsen 2014. I den kom 6 av 8 partier överens om att samarbeta för att stänga ute Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet från makten.
Vänsterpressen tyckte generellt att Decemberöverenskommelsen var "bra för Sverige", medan den SD-vänliga pressen tyckte att "Stefan Löfven var vinnare på kort sikt och Sverigedemokraterna på lång sikt". Liberal press hävdade även att överenskommelsen "förändrade de demokratiska spelreglerna".
Decemberöverenskommelsen föll dock 2015 då Kristdemokraterna lämnade samarbetet men i praktiken fungerade I praktiken fungerade dock överenskommelsen mandatperioden ut..
Maktbråket fortsatte efter valet 2018 då Socialdemokraterna och Löfvén återigen inte kunde bilda någon majoritet. Sanningen är att både Löfvén och Moderaternas Ulf Kristersson förklarade sig som valsegrare efter att rösterna räknats.
Men Löfvén gick vinnande ur diskussionerna. Han övertalade de tidigare allianspartierna Centerpartiet och Liberalerna att överge Alliansen och stötta honom som statsminister, och det gjorde de i vad som kom att kallas för Januariöverenskommelsen.
Den överenskommelsen försvarade Centerpartiet och Liberalerna med att det var ett nödvändigt ont för att stänga ute Vänsterpartiet, men främst Sverigedemokraterna från makten. Moderaterna och Alliansen kunde faktiskt ha styrt Sverige tillsammans med SD, men det ville de inte.
Andra mandatperioden för Löfvén var också en låst historia. Många partier som ville olika saker samarbetade och ingen hade någon egen makt att tala om.
Ett krav som Centerpartiet hade var samtidigt att en lag om fri hyressättning skulle införas för nybyggda hyresbostäder. Det gjorde att Vänsterpartiet såg rött och det inledde ett bråk som slutade med att Löfvéns regering fälldes i en misstroendeförklaring ledd av SD. Men efter ett tag blev Löfvén statsminister igen.
Löfvén avgick 2021, cirka 10 månader före valet. Enligt honom och partiet var det för att han ville lämna över till en kandidat som skulle kunna vara kvar länge inom Socialdemokraterna som statsminister för Sverige.
Lena Mellin på Socialdemokratiska Aftonbladet hade dock andra tankar när hon kommenterade hans avgång. Sammanfattat skrev hon att Löfvén inte kommer gå till historien som en stor och stark statsminister, utan som en man som mot alla odds lyckades behålla makten trots knapp högermajoritet i riksdagen.
Om Löfvén var ett geni som gjorde det bästa av en svår situation eller en statsminister som förde motståndarpartiernas politik är alltså något som experterna tvistade om efter hans avgång.
Ny partiledare för Socialdemokraterna blev Magdalena Andersson.
Under Löfvéns tid som statsminister var Magdalena Andersson finansminister. I princip alla var överens om att hon skulle ta över rollen som partiledare efter att Löfvén avgått, och det gjorde hon också.
2021 blev hon statsminister och bildade regering tillsammans med Miljöpartiet. Men det styret föll då Miljöpartiet inte ville styra med högerns, alltså motståndarnas budget. Som en konsekvens av det avgick Andersson bara 7 timmar efter hon tillträtt som statsminister.
Men statsminister blev hon igen en vecka senare, och detta med Socialdemokraterna som enpartiregering i minoritet.
Magdalena Andersson ledde Socialdemokraterna genom valet 2022, och Socialdemokraterna gick faktiskt fram 2 % sett från förra valet 2018. Men något fortsatt statsministerarbete blev det inte för Andersson då högersidan vann och Ulf Kristersson tog över som statsminister.
Ulf Kristersson var intresserad av politik redan som ung, och av naturliga skäl var det Moderaternas ungdomsförbund han tillhörde. Allt eftersom tiden gick fick han mer och mer förtroendefulla poster hos Moderaterna.
Under Reinfeldts regering (2010–2014) var han socialförsäkringsminister, och lite mindre än ett år innan valet 2018 blev han partiledare för Moderaterna. Som vi tidigare nämnt ville Kristersson inte samarbeta med SD efter valet 2018, så då fick Moderaterna sitta i opposition.
Men vid riksdagsvalet 2022 var det andra tongångar från Kristersson. Då gick han till val på att styra med Kristdemokraterna med stöd från Liberalerna och Sverigedemokraterna.
Valkampanjen var hätsk och Kristersson och högern blev ofta anklagade för att vara blåbruna av vänstern. Den bruna delen, alltså den del som kom med nazianstrukna åsikter enligt vissa politiker på vänstersidan, var då Sverigedemokraterna.
Valet 2022 gick trots allt bra. Kristersson fick styra tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna. Den skriftliga överenskommelse som kom att diktera hur Sverige skulle styras och vilka frågor som skulle drivas igenom kallades för Tidöavtalet.
I det avtalet kom regeringspartierna och SD överens om hur de skulle arbetamed viktiga frågor som bland annat rörde hälso- och sjukvården, klimat och energi, migration, ekonomi, kriminalitet och skolan.
Artikeln uppdateras löpande..
